Ja, svårt ämne.

 

Jag kollade på första avsnittet av Morgans mission, och det rörde upp så många känslor. 

Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Och sen blev jag ändå lite glad.

Arg, för att det finns människor som mobbar, som tar sig rätten att trycka ner någon annan. INGEN har rätt att trycka ner NÅGON!

Ledsen, för att det är så många som varje dag går till skolan med en klump i magen för att det försigår mobbning.

Och glad, för att det finns folk som Morgan Alling, som arbetar emot det. Som för diskussion om det och som strävar efter förändring.

 

Under hela min skolgång, speciellt på högstadiet så har jag mött mobbning VARJE dag. Kanske inte alltid så stora grejer, men varje rast var det alltid någon som la någon syrlig kommentar till någon eller puttade till någon.

Jag vill säga att jag har varit lyckligt lottad och aldrig blivit mobbad, men är det verkligen sant? Har inte jag fått stå utanför och inte varit med någon gång? Har inte någon kommenterat flertal gånger att jag har stor näsa? Eller skrattat åt hur jag har uttalat något på engelskan? 

Jo det har förkommit. Men jag har inte sett det som mobbning då jag vet att det finns de som har varit med om så mycket värre saker.

 

När vi gick i åttan tror jag, så umgicks jag med tre-fyra tjejer och en kille. De var vi som hängde på rasterna, det var vi som arbetade ihop när det var grupparbeten och vi hade sjukt roligt. 

Vi var ganska olika allihopa, jag kanske var den "mesigaste" av oss (och fick mina kängor för det). 

På rasterna lät vi nog ganska mycket. Vi skrattde mycket, vi pratade högt om allt, vi gestikulerade mycket och var väldigt kroppsliga av oss. (Om man nu kan säga kroppsliga?)

Och jag vet inte riktigt vad som hände, men mina kompiar blev offer för grov mobbning. Jag vet inte om det startades något slags rykte från någon som kände någon eller vad som hände. 

Några i nian kom i alla fall på att de inte tyckte om mina kompisar, kanske inte mig heller, men jag var inte "huvudoffret". Jag fick inte kommentarer riktade till just mig, men det fick mina kommpisar. "DU är så äcklig" "Fy fan, vad ful hon i röd tröja är" "Kolla bögen" osv. osv. De kastade blöta pappersservetter på oss en gång när vi satt en rast och pratade. Och det hände ju fler gånger än jag kan räkna på fingrarna att vi fick oss knuffar i sidorna när de gick förbi.

Vi försökte säga till lärare och antimobbningsteamet som fanns på skolan. Och visst, de tog in de elever vi "pekat ut" och pratade med de och skickade hem dem med en lapp som deras föräldrar skulle skriva på. 

Ingenting som fungerade sådär jättrebra.. 

Vi kom på tillsammans att vi kommer nog få stå ut med detta tills dem slutar nian.

Jag vet inte riktigt när det började men minst en termin höll det i alla fall på. 

En termin där jag varje dag kände mig ledsen. Vi försökte säga till, vi försökte själva ta tag i det och säga till mobbarna, men vilka mobbare lyssnar på dem de trycker ner?

Jag kände mig helt hopplös. Och där gick det elever och lärare på skolan som också såg detta, varje dag, utan att göra något. Okej, nu kanske jag var orättvis. Lärarna sa givetvis till niorna när de såg att det hände något, och niorna lovade att inte göra om det, och dagen efter gör de samma sak. 

Jag fattar att det är skitsvårt att förhindra mobbning. Men det fanns så många som kunde hjälpt oss genom att inte vara passiva. Att stå jämte utan att säga något anser jag är lika mycket mobbning. 

Jag önskar att jag och flera hade varit modigare och stått upp emot de elaka som valde att förpesta vår sista termin i åttan.

 

Den första tanken som slog mig när jag såg Morgans mission var "Det är bara tröga människor som mobbar". Det är människor som mår dåligt själva som måste trycka ner andra för att höja sig själva. 

Men precis som Morgan säger så finns det inga onda barn, bara onda mönster. Men hur kommer man in i detta onda mönster?

Vad är det som gör att man börjar trycka ner någon annan?

Det var någon bra person i vår kurslitteratur som skrev att man är inte, man blir till i olika situationer. Det skapas alltså situationer där vissa människor känner att det är tillåtet att mobba någon, där den tysta massan som står bakom är för svag för att göra någonting åt det, tänker att det angår inte mig och håller tyst. Kanske är man rädd för att man själv istället ska falla offer... Jag har så dåligt samvete då jag är medveten om att jag många gånger varit i den massan själv. Förlåt.

Förlåt för att jag har varit en fegis.

 

Jag har haft en fantastisk uppväxt med världens bästa föräldrar som har lärt mig att alla människor är lika mycket värda och ingen har rätt att trycka ner någon annan. Man får tycka och tänka hur man vill. Jag behöver inte tycka om en person men jag behöver verkligen inte göra det klart för alla?

Jag blir fruktansvärt arg när jag tänker på att det finns människor som anser sig bättre än andra människor. 

Men jag blir också fruktansvärt lycklig när jag får höra om människor som Morgan Alling. Människor som inte är fegisar som jag, som vågar stå upp mot mobbarna och säga stopp till människor som inte förstår att alla är lika mycket värda.

 

Sista avsnittet av Morgans mission går ikväll kl. 20 på svt1 och alla avsnitt går att se på svtplay.