En dag (som för mig) är full med prestationskrav.

Man läser runt om hur man firar alla hjärtans dag på bästa och mest romantiska viset, vad du ska ge honom i present och hur lyckliga alla är precis på denna dagen. Givetvis slår min prestationsångesten i taket.

Missuppfatta mig inte, jag tycker det är helt fantastisk och underbart att det, i denna väld full av hat, finns en dag för att fira kärleken. Men så slår det mig också, är det inte lite för inriktat på partner-kärleken? Alltså att du ska fira med den du är kär i. Jag tycker absolut att man ska visa kärlek till den man är kär i, men jag har faktiskt andra hjärtan som jag vill fira med. Jag hade till exempel gjort vad som helst för att kunna sitta hemma i Gullbranna och äta god mat med mamma, pappa och Emelie (och självklart Fidde) och bara vara. 

Jag vet inte om det hör till att man håller på att bli vuxen, men man börja ju få lite perspektiv på livet. Vad som är viktigt för mig.

 

Jag och Fidde firade inte dagen. Dels för att vi båda var ganska bakis efter vinterbalen, men jag kände inte heller att jag riktigt orkade. Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv när det kommer till firande. Jag vill att allt ska vara tipp topp. Presenter, maten, aktiviteter, överraskningar osv. osv....Så nej, detta året firade vi inte alla hjärtans dag. Och ärligt talat så kändes det ganska konstigt... Jag blev lite rädd..Alla andra lyckliga par firar ju? Och får blommor och presenter? Har inte vi det lika bra som de? Efter lite tankar fram och tillbaka kom jag i alla fall fram till att...

 Jo det har vi!

Alla hjärtans dag passade bara inte in i vårt liv i år. Vi får kanske flytta det till en annan dag i år. Jag vet inte..

Jag vet i alla fall att jag älskar Fidde, även om vi inte firade alla hjärtans dag på rätt dag.