Jag har under tre sommrar jobbat på ett äldreboende i Eldbserga. Första veckan första sommaren vantrivdes jag. Jag hade ingen erfarenhet av äldrevården alls då mina närmaste äldsta har haft turen att hålla sig friska och krya. De första dagarna fick jag spendera på demensavdelningen och jag grät varenda dag när jag kom hem. Jag visste inte vad åldernshöst gjorde med både kropp och sinne och demens var något jag knappt hade hört talas om. Jag ringde flera samtal till mamma som för tillfället var ivägpå semester, jag ville inte vara kvar. Men efter pepp och övertalan så bestämde vi att jag skulle vara kvar tills mamma och pappa kom hem och ge det i alla fall två veckor, och tur var väl det. För när jag väl hade kommit in i det, lärt mig rutiner och lärt känna dessa fantastiska gamlingar och arbetskamreter trivdes jag som fisken i vattnet. Jag kände att jag gjorde skillnad och att jag, bara genom att vara jag kunde göra tillvaron lite bättre för de boende. Jag har under dessa tre sommrar lärt mig så otroligt mycket och jag har flera gånger påtalat för människor jag träffat att alla borde prova på att arbeta inom äldreomsorgen.

Sommaren 2015 blev dock min sista sommar. Ålderdomshemmet i Eldsberga skulle läggas ner och jag tänkte att det nu är dags att pröva mina vingar och testa något annat. Det är ju nu under sommrarna jag har chans att prova nya arbeten då jag läser till förskollärare som jag vet att jag vill arbeta med när jag är klar.

Sagt och gjort så började jag söka nya jobb. Jag blev nyfiken på boende för personer med speciella behov och sökte nog alla arbeten som kunde tänkas involvera personer med funktionsnedsättningar.

Någong gång under våren fick jag ett telefonsamtal från Halmstad komun. Personen som ringde var chefen för ett korttidsboende för barn med autism och autismliknande drag. Vi pratade en stund och hon berättade om verksamheten och ställde många frågor, jag var nöjd med mina svar och stolt över mig själv för att jag blivit så professionell. Hon erbjöd mig jobbet och jag sa att jag skulle fundera en stund. 

Det verkade ju otroligt roligt och spännande och jag kände verkligen att detta var något som skulle berika mig som förskollärare och vara en bra erfarenhet inför kommande arbete. Men det är ju så nytt. Jag har absolut ingen erfarenhet av autism, jag vet knappt vad det är. Hur kommer det gå? Hur gör man? Åh nej jag kommer vara nyast... Tankarna snurrade och jag vägade fram och tillbaka, men tre dagar senare ringde jag upp henne igen och tackade ja.

Jag fick gå brevid ett par gånger och jag kände mig väl inte helt hundra. Jag är van från äldrevården att det hålls ett högt tempo och att du ska vara glad om du får sitta ner i fem minuter. De dagrna jag gick brevid var det väldigt lugnt och vid ett flertal tillfällen var det lite långtråkigt. Jag blev också väldigt nervös när jag var där. Jag stötte för första gången på autism. Jag obeserverade och försöte ta in så mycket som möjligt, vilket är väldigt svårt när man är där för första gången och allt är nytt.

Jag började vela och kände verkligen hur mycket jag hatar att vara ny. Hatar att jag inte kan några rutiner, hatar att inte vara självgående och hatar att jag måste ställa frågor som för de som arbetar där är helt självklara.

Mitt duktigaflicka-syndrom är värre än någonsin och jag vill kunna allting på en gång.

Alla i min närvaro försöker lugna mig och säga att allt kommer gå bra, "Alla är vi nya i början". JAG VET! MEN JAG HATAR ATT VARA NY.

Jag försöker tänka tillbaka på hur det var när jag började i Eldbserga och hur bra det slutade, hoppas hoppas hoppas det blir så med det här arbetet också.

 

Jag har nu jobbat lite mer än en vecka och det känns lite bättre.

Jag känner mig fortfarande ny, (vilket ni förstått att jag ogillar) men det börjar infinna sig ett lugn om att detta kommer gå bra och jag kommer lära mig. Jag är fortfarande nervös och har lite ont i magen varje gång jag går till jobbet. Jag är rädd att de som jobbar där och redan kan allt bara tycker jag är ivägen eftersom jag inte kan något, och att de får jobba dubbelt eftersom jag inte kan... Jag hoppas verkligen inte det är så, jag försöker verkligen att göra något hela tiden som underlättar för de men det ärr som sagt inte lätt att veta vad man kan göra när man är helt ny. Det blir bättre dag för dag men det är svårt. Nu jobbade jag en vecka och sen var jag ledig två och nästa vecka jobbar jag bara en dag, då är det lite svårt att komma in i det. Men sen när mina arbetsveckor rullar på mer kontinuerligt tror ag det kommer kännas bättre.

Jag har även för första gången i mitt liv arbetat natt. Eller ja sovande natt, dock sov jag inte så mycket eftersom jag var så fruktansvärt nervös, men det gick bra.

Så nu har jag klarat av en vecka och två sovande nättre. Jag har nöjd över mig själv och känner en lite gnutta hopp om att detta kommer jag klara och det kommer gå bra.

 

Kanske låter supertråkigt men jag har aldrig varit tjejen som sökt efter spänning och nya utmaningar, jag trivs när det flyter på och är inte så beroende av att det händer nya saker. Men jag måste säga att jag är väldigt glad och stolt över mig själv att jag faktiskt ha valt att ta nya, lite läskiga vägar när jag kommit till ett vägskäl. Det är supersvårt att gå utanför sin comfortzone, men oj vad man växer som människa.