Dags att skriva av sig lite igen... 

 

 

Terminen jag har oroat mig för sedan vi började plugga har nu kommit. Fiddes termin utomlands, Fiddes termin i Paris.

Det har gråtits många tårar och varit många samtal med mina terapeuter (läs mamma, Klara och Emelie). Men det har också varit mycket pepp och glädje för allt nytt och spännande.

Det har också varit många frågor som snurrat runt i huvudet.. Kommer vi klara distansen? Vi har ju aldrig varit ifrån varanda så länge.. Hur ofta kommer vi kunna prata? Kommer jag klara att bo ensam? Vad gör jag om jag inte klarar det? Vem ska jag umgås med? Vad ska jag göra på dagarna? Hur kommer det gå att sova själv?  osv osv.

 

Men nu har det gått en vecka och vi båda lever och mår bra.

Det går mycket bättre än jag trodde det skulle göra efter en vecka, men jag saknar honom något otroligt mycket!

Som tur är har jag haft att göra och kunnat ha tankarna på annat än att jag är själv. Men givetvis kommer det till en ibland och då kommer tårarna. 

Jag har lite svårt att gråta för mig själv, eller när jag är ensam men när jag känner mig nere ringer jag mamma och då, då kan jag gråta. Det är en sån skön känsla att gråta ut, särskilt till mamma. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min älskade mamma.

De flesta dagar har jag kunnat hålla humöret uppe men förra torsdagen, alltså dagen efter han lämnade Sverige var det kaos. Jag kunde knappt gå till skolan för jag var så ledsen. Jag grät och grät och grät.. Givetvis ringde jag då mamma som sa att det är helt okej, det är ju bara dag ett ensam. Sedan dess har det faktiskt inte varit något gråtanfall, visst att det har kommit små tårar när jag pratar om det men jag har kunnat sansa mig snabbt igen. Dock har jag väldigt nära till gråt, och är det någon annan som är ledsen eller jag ser något sorgligt på tv:n så gråter jag floder. 

 

Det jag trodde skulle vara svårast var kvällarna, men det går faktiskt ganska bra. Det som är jobbigt är när han inte kommer hem på eftermiddagarna. Jag går och väntar på att han ska sätta nyckeln i låset och komma hem. 

Jag hatar tystnaden. Jag kan inte gå två minuter utan att behöva sätta på radio, podd eller tv:n. Det funkar inte med musik. Är det bara musik så har jag för mycket utrymme att tänka på att jag är själv, det måste vara någon som pratar så jag kan lägga fokus på vad de säger. 

 

Även om allt går ganska bra så känner man ju sig inte riktigt lycklig. Första tecknet på att jag inte är riktigt glad är att jag äter dåligt, jag har inget sug efter mat och det har jag inte haft sen han åkte. Jag kan känna mig glad och jag kan skratta, men det finns en känsla av tomhet. Det är jättesvårt att förklara... 

 Nu kommer tårarna när jag skriver.. Jag saknar honom verkligen jättemycket.

Jag saknar att få en puss när jag kommer hem, jag saknar hans kramar, jag saknar godnatt-pussarna och jag saknar att vakna jämte honom. 

Jag vet att det inte är jättelänge han ska vara borta och att det kommer gå bättre och bättre ju längre tid som får gå, men det är ändå till mitten av december han ska vara borta och det blir bara mörkare och mörkare på dagarna vilket kommer göra det svårare för mig att hålla humöret uppe. Det kommer inte vara lätt, men det är något vi ska klara av. Vi har inget annat val.

 

Men resan är bokad och jag ska åka och hälsa på honom i oktober i 10 dagar!